Hildur är polis. Den enda brottsutredaren i Västfjordarna i nordvästra Island. Det är långt bort från allt. Öde. Kallt. Blåsigt. Fridfullt. Hildur är också en hängiven surfare. Surfandet ger henne ett lugn som hon inte hittar någon annan stans. Hon lider tidvis av vad man kan kalla dysterhet, inte ångest men en tung tryckande känsla av oro – ända sedan hon var barn och hennes två småsystrar spårlöst försvann när de skulle gå hem från skolan. Hon kände plötsligt en stor oro den morgonen. Men inte bara det, även nu som vuxen är det som om hon kan känna när något hemskt ska hända, och då hjälper surfandet att lugna själen.
Och hemska saker händer, även i Västfjordarna. Till exempel att en lavin störtar ner och förstör ett sommarstugeområde. I ett av de rasade husen hittar man en död man. Men han dog inte av lavinen. Han har hela halsen avskuren. Men Hildurs oroskänsla ger sig inte. Av goda skäl. Det är mer mörker på Västlandet.
”Hildur” är Satu Rämös debutbok. Det är den första boken i en trilogi (som visst blivit fyra) om polisen Hildur Runarsdottir. Det är en bok som börjar långsamt, med berättelser om Island och om Västfjordarna och om den lilla staden Isafjördur där Hildur är polis. Isafjördur, som alltså är en verklig stad där Rämö bor idag, har 2700 invånare och är huvudorten i området Västfjordarna som är ungefär dubbelt så stort som Skåne. Stort, kallt, öde, avlägset. Och vackert. Det är på sin plats att berätta lite om miljön därför att en stor del av tjusningen i ”Hildur” är just att få lite av en aning om det isländska landskapet, samhället och kulturen. Det är speciellt. När man läser den så är det extra fascinerande att slå upp på t.ex. Google Maps och Google Earth de orter som det handlar om. Gör det! Det är speciellt.
Men tillbaks till deckarhistorien. Man får inte vara otålig. Detta är kanske också en spegling av den islänska miljön och av att Satu Rämö faktisk är från Finland (men numera bosatt i Isafjördur). Inte otålig, men man dras med i historien, människorna som kommer fram som levande figurer ur stugorna, av vädret och dess makt över människorna, av vattnet. Och samtidigt är det en (eller faktiskt två) verkliga deckarhistorier som utvecklas i boken, som mer och mer drar en in i boken, sida efter sida. Och allt hänger ihop, alla är släkt med alla, inget kan hållas hemligt. Nästan inget.
Det är en välskriven bok (och skickligt översatt av Marjut Hökfelt), med ett behagligt språk, fina miljö- och personskildringar, och det är just dessa som ger boken ett extra värde. På ett för deckare snarast ovanligt (men behagligt) sätt är de flesta av personerna dessutom sympatiska, den envetne surfande Hildur, Jakob, den stickande praktiserande polisaspiranten från Finland, polischefen Beta som är duktig på att hantera människor, den fagra flygvärdinnan (jodå, det också) och så vidare.
”Hildur” är en spännande deckare, men i lugnt tempo, inte mycket rafflande action, men med en ruskig historia – på sina sätt en unikt isländsk mordhistoria – och vackra vyer. Mycket läsvärd. Ryktet säger att del två, Rosa & Björk, är ännu bättre.
Det är lustigt hur Island (här hjälpt av Finland), blivit ett stort deckarland, ofta i en litterär stil som är just mer lågmäld, långsam men likväl spännande och mycket läsvärd.
(ISBN 978-91-37-16071-9)
