Fransmän älskar svenska deckare!

Eftersom jag bor i Frankrike passar jag på att köpa med en hög med svenska deckare (alltså deckare av svenska författare) varje gång jag är i Sverige. Och eftersom det verkar komma ut svenska deckare i en aldrig sinande ström finns det alltid ett antal nya titlar att välja mellan, om jag så råkar komma till Sverige varje månad. Svenska deckare har ju haft en otrolig succé utomlands, inte minst i Frankrike. Otaliga är de som har översatts till franska, engelska, tyska med flera språk.

Sverige var ett stort deckarland även innan Stieg Larsson (med Mankell och Nesser framför allt) men nu är det ännu större. I Paris-metron gör det franska förlaget med jättelika annonser reklam för Camilla Läckbergs senaste. Vår lokala bokhandel har en speciell hörna med ”les polars suédois”

Är alla deckare som skrivs i Sverige bra? Naturligtvis inte. Förlagen rider på deckarvågen och publicerar ibland böcker som är mer än lovligt dåliga. Å andra sidan kostar en pocket inte mycket mer än en veckotidning (och vissa läser man ut lika snabbt) så vill man bara ha en stunds underhållning så duger många.

Ett gemensam drag som utmärker svenska deckare är pessimismen. Det går ett sorts bergmanskt mörkt sinne genom många svenska polisromaner. Så till den milda drag att fransmän ibland undrar hur vi egentligen har det där uppe. Det går utför med ungdomen, utför med rättssamhället, besparingar inom polisen ger brottslingar fritt spel, korrumperade poliser (många, många sådana finns det) och för att inte tala om hemförhållandena. Oftast är de bedrövliga, även om det finns en del undantag, som hos Camilla Läckberg där polishjälten faktiskt lever i ett lyckligt äktenskap – även om hemförhållanden för den skull inte saknar dramatik.