En skola brinner ned i en lite by i Uppland. Den var hem till flyktingar. En av dem dog. Branden var anlag men av vem vet man inte. Ett halvår senare brinner en smedja ner. Inuti hittar man ett kvinna, ihjälbränd, men med ett hakkors tatuerat i nacken. I skogen, inte långt därifrån, hittar man en ihjälslagen man, en av bygdens mindre trevliga ungdomar, men dock son till den patronen på den stora gården.
En före detta polis bor i byn. Numera tillverkar hon ost. Men hon kan inte låta bli att lägga näsan i blöt. Vilket blir till viss hjälp för hennes kollegor som utreder branden i smedjan.
En bomb exploderar i Hökarängen. Flera personer dör, däribland ett barn. Sveriges största terrorbrott. Är det kriminella invandrare som gjort det? Finns det något samband med eldsvådorna i byn?
Kjell Erikssons bok ”Den skrattande hazaren” är en ganska annorlunda deckare. Den är inte särskilt spännande, definitivt ingen sidvändare. Men den är trevlig att läsa, om man nu kan säga det om en bok om mord. Kjell Erikssons språk är finslipat. Mycket välskrivet. Det känns också lite gammaldags, på ett positivt sätt, med ett flertal ord som jag inte sett på länge. Roligt att någon använder språkets dimensioner.
Men, som så ofta i svenska deckare, blir det lite väl mycket familjeproblem och kärleksproblem, och även allmän livsångest, en ”krydda” som känns ganska överflödig och som inte tillför något till historien. Snarare tvärt om.
Det är i viss utsträckning, nog en ganska stor utsträckning, även en miljöskildring av ett svenskt landsortssamhälle, och hur ett sådant fungerar. Men det är ett så överväldigande stort persongalleri som kommer på parad, så det blir ibland en utmaning att komma ihåg vem som är vem.
En lågmäld och på vissa sätt trevlig deckare men inte uppe bland topparna. Så det blir ett läs. Och varför Eriksson kallar den ”Den skrattande hazaren” är ett mysterium. Han spelar vare sig en stor roll i boken och inte skrattar han mycket heller. (Hazarer är ett folkslag från Afghansitan, Iran och Pakistan.)
(ISBN 978 91 7775 121 2)
