Reykjavik 1972. Det är dags för den stora matchen mellan Bobby Fischer och Boris Spasskij. Den gången världen upptäckte att schack kan vara spännande (i alla fall allt runt ikring) och stort spektakel. Men historien handlar inte om det. Istället är det en pojke som levt ett ensamt och ganska enstörigt liv som hittas mördad på en biograf. Han hade inte många vänner och hans enda fritidsnöje var att gå på bio och spela in ljudet med en (då) alldeles ny och modern kassettbandspelare han fått. En märklig passion. När filmen är slut sitter han kvar. Inte konstigt, eftersom ha har fått en kniv i hjärtat. Men ingen har hört något, ingen har sett något. Varför mörda en enstörig pojke på en biograf? Och hur kan det ske utan att någon märker något?
Marion Briem på isländska polisen får ta hand om fallet. Men ingen av hans överordnade verkar särskilt angelägna om att han ska lösa det. Briem börjar misstänka att det är något som är skumt. Det är inte bara ett slumpmässigt vansinnesmord. Och visst är det så, det är till och med något som har konsekvenser långt ut i internationell politik.
Island har många talangfulla deckarförfattare och Arnaldur Indridason är en av dem. ”Den stora matchen” är både en mycket läsvärd och befriande lågmäld deckare och ett tidsmonument. Historien, som förvisso är både klurig och spännande, får många gamla minnen att komma tillbaks. Kalla kriget, de allra försa kassettbandspelarna, matchen Spasski-Fischer (som sedermera blev efterlyst av FBI och flydde till Österrike), och mycket annat. Ett lysande exempel på att bra deckare inte behöver handla om konspirationer om världens undergång eller storskaliga massakrer. En bok som jag av en lycklig slump hittade i biblioteket på ett hotell på Sardinien. Och som nu lämnats vidare till någon okänd svensk i en parisisk bokbytarlåda.
(ISBN 978-91-1-305655-5)
