Ulrika Ericsson lämnar jobbet för att gå hem. Hon är åklagare i Göteborg. När hon kliver ut på gatan blir hon nedskjuten av två män på motorcykel. Ambulansen är snabbt där, men hennes liv hänger på en skör tråd. Ericsson har just avslutat en rättegång där hon fått ledaren för ett av Göteborgs värsta kriminella gäng fälld, visserligen för en småsak, men i alla fall fälld. Han blir annars aldrig fälld. Det finns aldrig några bevis. Eller vittnen. Inge tvekar över att skotten kom som en hämnd för rättegången. Men går det att bevisa? Kommer hon att leva eller kommer det att bli ett mord?
Ericsson har under många år inte haft någon kontakt med sin far, Erik Feldt. Hon har nästan tagit avstånd från honom. Han lever numera i ensamhet uppe i Norrland men har en bakgrund inom Säpo, senare som elitsoldat och kanske till och med som legosoldat eller livvakt-att-hyra. Man vet inte riktigt. När Feldt får höra vad som hänt hans dotter kan han inte låta det bero. Detta är en attack på hans familj. Han börjar med att resa till Göteborg, sedan till spanska solkusten, i jakt på de skyldiga för attacken.
Per Runes Syndaren är den första delen i en serie om Erik Feldt, den före detta elitsoldaten. Det är en bok som tar en med från ensligaste älgjägande Norrland till juvelbeströdda kvinnor och nattklubbar i södra Spanien, via Göteborgs gangstervärld. Det är en bok utan stora överraskningar, elitsoldaten är tyst, hård och stark. Och listig. Familjen som spruckit i fogarna – inte bara mellan dotter och far – får chans att börja läka. Det är ibland spännande och ibland banalt. Men det finns ett stort irritationsmoment. Språket är rikligt tryfferat med engelska uttryck. Work in progress, so far so good, jag hör dig (knappast något man säger på normal svenska), keep safe, anytime, har varit sina ups and downs, no shit, you name it, sippade (som heter smuttade på svenska). Visst förekommer sådant mycket i svenskan idag. Allt för mycket. Kanske är det just därför det blir extra irriterande; det är så många andra som har ett så slarvigt språk så varför gör en författare så? Det är inget som gör det extra ”verklighetsnära”, snarare är det en distraktion och jag kan inte låta bli att undra om författaren gör det med flit, eller för att författaren inte har ett bättre språk. I det stora hela en bok som är lättavverkad underhållning. Jag känner inget behov av att fortsätta serien om Erik Feldt när det finns så mycket annat att läsa.
(ISBN 978-91-8086-042-0)
One Response
Verkar spännande