En familj hittas mördad. Två vuxna och två små barn, skjutna med ett hagelgevär i sitt hem när de åt frukost. Allt verkar mycket professionellt. Inga spår. Ingen som verkar ha något egentligt motiv. Men det visar sig att det finns ett vittne, ett vittne som vare sig mördaren eller polisen känner till. När det strax därefter sker ytterligare ett mord, som utan någon som helst tvekan har ett samband – vapnet är detsamma – så blir det inte långt från panik.
Morden sker i den lilla staden Torsby där den lokala polisen snabbt kallar in Riksmordskommissionen som tar med sig sin konsult, sin ”profiler”, Sebastian Bergman.
Michael Hjort och Hans Rosenfeldt har skrivit en serie böcker om Riksmordskommissionen med konsulten Sebastian Bergman (Det fördolda, Lärjungen, Fjällgraven). Den stumma flickan är den bästa som jag läst av dem. Den är spännande rakt igenom boken, och historien tar hela tiden nya vändningar. Författarna lyckas till och med få till ett riktigt spännande slut (vilket ibland kan vara en svag punkt i svenska deckare).
Men det räcker inte riktigt till för boken brister i vissa andra delar. Ett exempel, ett spår i utredningen leder till Kiruna och en av mordutredarna skickas dit av chefen. Men han har ingen lust att åka dit och försöker att slingra sig ur. En mordutredare som helst vill slippa utreda mordet om det innebär att han måste åka en dag till Kiruna? Suck.
Men viktigare: några av personerna, framför allt den viktigaste huvudpersonen/”hjälten” (men även några andra) är en så otrevlig personlighet att det är närmast en plåga att läsa om honom. Det gör hela konstellationen av mordutredningsgruppen till en helt osannolik grupp som knappast skulle kunna fungera som utredningsteam över huvud taget. Blir lätt absurt och tröttsamt.
Rosenfeldt har förresten även skapat teveserien Bron som ju även den byggde historien runt en socialt handikappad person. Kanske är det något författarna tycker bidrar med någon sorts poäng. Jag tycker mest det blir irriterande. Att hela tiden tänka om huvudpersonen ”vilken galning”, ”vilken otrevlig typ”, ”hur står de andra ut?” osv. Det blir trist i längden och leder bort intresset från den annars spännande historien.
Hade man sluppit dessa groteska rollfigurer så hade det blivit ’läs absolut’, men nu blir det bara ’läs’. Läser jag nästa bok i serien? Kanske.
