Ebba Braut har just fått jobb på Norges största och mest framgångsrika förlag. Hon f ta över redaktörsrollen som en nyligen pensionerad person haft, Eli Schwarz. Det ligger en hel hög med manus att jobba med när hon kommer till kontoret första dagen. En del av de författare Schwarz hade ansvar för har flyttats över till andra mer erfarna redaktörer men märkligt nog har Ebba kvar på sitt ansvar förlagets allra mest framgångsrika författare som just lämnat in sitt elfte och sista manus. Succéförfattaren är en udda person, hon är egenkär och apart och hon tar dessutom aldrig någon kopia på sina manus. Det får redaktören fixa. Men när Ebba ska börja titta på manuset finns det inte. Borta. Puts väck. Som uppslukat. Hur är det möjligt? Och ingen kopia finns!
Henrik Holme på Oslopolisen har fått ett nytt mord på sitt bord. Man har hittat en död kvinna i bagageluckan på en bil. Kvinnan har fått ansiktet avskuret och framtänderna sönderslagna. Men trots det borde det gå att få tag på hennes identitet. Någon måste ju sakna henne. Men det finns ingen försvunnen person som motsvarar liket. Det är som om hon inte funnits. Vem är det? Och varför är ansiktet bortskuret?
”Det elfte manuset” är en av ett flertal böcker av den norska författarinnan Anne Holt, f.d. journalist, polis, advokat, minister med mera. Hanne Wilhelmsen har varit huvudperson i ett flertal av böckerna. Holt är onekligen en av de mest talangfulla norska deckarförfattarna. Det elfte manuset är en sinnrikt konstruerad historia, inte bara sinnrikt utan kanske till och med mer än så. Det är i det stora hela mycket levande personbeskrivningar och miljöer. Man tas med i vändning efter vändning i berättelsen. Holt tar läsaren med ut i den norska ödemarken. Så det finns mycket att tycka om i den här boken.
Men det finns också en del som gör att för mig når den inte toppen. Historien är en komplicerad och snirklig historia som blir kanske lite för besynnerlig för att kännas ens en aning trovärdig. Näst intill absurd. Det är också ett persongalleri som jag tycker inte riktigt hänger ihop. Hanne Wilhelmsen är på sätt och vis en norsk variant av Lisbeth Salander, någon som har talanger i all teknik och genomskådar allt (men utan Salanders empati). Men i alla fall i den här boken kommer hon fram som en faktiskt riktig osympatisk person. Detta paras ihop med att hennes före detta kollega på polisen, Henrik Holme, framställs som så tafatt och emotionellt handikappad (och av någon orsak avgudar Wilhelmsen) att det inte går att förstå hur han kan vara en så framgångsrik polis. Detta tillsammans med det övriga persongalleriet tar udden av min entusiasm. Plus att texten var strösslad med engelska uttryck, något som kändes onödigt och stilstörande i en svensk (norsk) deckare.
Med andra ord, en bok med många plussidor men med svagheter som gör att jag inte blir överväldigande positiv.
(ISBN 978-91-642-0814-9)
