August Strindberg är en f.d. kapitalförvaltare från Stockholm som startat ny karriär i den mycket lilla staden Hovenäset på Västkusten. Han har startat en butik för begagnade saker (second hand ska man visst säga). Han har köpt hus, med båthus. Han har fallit pladask för polisen Maria. En kall och mörk natt brinner hans båthus upp, tillsammans med grannens båthus. Båda blir tillintetgjorda och det enda som finns kvar är aska.
Men han som äger det andra båthuset, Axel, går inte att få tag på. Han är en äldre man som bor ensam i ett stort hus. Han svarar inte på telefon, inte på ivriga knackningar på dörren. Han står inte att finna någon stans så efter flera dagar bestämmer sig polisen att ändå gå in i huset. Och där ligger Axel, död i trappan, som om han fallit och brutit nacken. Men har han det? Hans telefon visar sig vara utsliten ur kontakten, en gammal bakelittelefon. Det finns ett avtryck av ett barns hand. Det luktar skumt. Maria och hennes kollega Ray Ray blir mer och mer misstänksamma.
Isbrytare är den andra delen i serien om August Strindberg, butiksföreståndare i Hovenäset, skriven av Kristina Ohlsson. Det finns till dags dato fem böcker i serien. Den första i serien, Stormvakt, liksom några av Kristina Ohlssons tidigare böcker finns recenserade här. Det är en välskriven prosa men inte särskilt spännande eller fängslande bok (utom lite på slutet). Den har ett varierat persongalleri, med August, som stormtrivs i Hovenäset och har en stor talang för att baka och attrahera kvinnor (och män, visar det sig). Maria, polis som under många år utsatts för hustrumisshandel men givetvis aldrig polisanmält. Ray Ray, en poliskollega med gott hjärta, många f.d. flickvänner och lika många barn och flexibelt samvete. Gunnar, byns självutnämnde ordningsman och privatdetektiv liksom uppenbarligen vintersimmare, och många andra brokiga figurer.
Det blir kanske lite väl många märkliga personer i galleriet (och lite väl mycket kriminalitet i den lilla byn om det ska räcka till fem böcker – fast det är ju ett vanligt problem). Och en märkligt invecklad historia, med massor av stickspår och komplicerade kärleksliv. Man missar också en hel del om man inte läst (eller inte kommer ihåg) första delen, en skrivtaktik som jag tycker är orättvis mot läsaren men kanske bra för marknadsföringen…
Men den största tröskeln att komma över för läsaren är att boken är för lång, 550 sidor. Hälften hade varit nog, då kanske det blivit lite med stuns i boken, lite mer spänning och driv. Nu kan Isbrytare (varför ”Isbrytare”?) kanske passa den som vill ha massor med text om vinterväder och kakbak, utsatta barn, komplicerade familjer, märkligt gammaldags ångest och annat. Läs knappt, men jag tror inte jag orkar med fler böcker i serien. Allt för mycket transportsträcka i texten.
(ISBN 978-91-37-50541-1)
