Bobby T kliver en regnig dag in på advokaten Martin Benners kontor och säger att han vill att Benner ska hjälpa honom att rentvå hans syster från fem mord som hon anklagats för. Det är bara två problem. Systern, Sara Texas, har erkänt de fem morden. Och systern är död. Martin Benner förkastar hela idén som befängd. Han är ingen privatdetektiv som sysslar med sådant. Men givetvis blir han indragen i historien, tillsammans med sin kollega, f.d. flickvän och nuvarande älskarinna, den hisnande vackra Lucy. Det blir förstås nya mord, där Benner själv hamnar på de misstänktas bänk.
Lotus Blues är som om det vore en klassisk deckare av Raymond Chandler snitt. Tempot är högt (i alla fall när man hunnit en bit in i boken). Språket är rakt och rappt. Historien tar hela tiden nya vändningar. Inget är så som man tror att det är.
Jag kan inte låta bli att undra om Kristina Ohlsson har skrivit boken som en stilövning i ”amerikansk hårdkokt deckare”-stil. I så fall har hon lyckats riktigt bra. Och undvikit många av svenska deckares nuvarande fallgropar: socialpolitiska budskap, upphackad tidsföljd, familjeneuroser och skilsmässoproblem osv. Allt sådant saknas. Istället är det rafflande, lätt surrealistiskt (på ett spännande sätt) och välskrivet.
Boken har egentligen bara två fel, ett litet och ett stort. Ett litet fel är den passus som har blivit vanlig i deckare: ”I romaner och filmer lägger advokater pussel. […] I verkligheten är inget av det där sant.” Varför? Vad är poängen med att låtsas att boken inte är en bok?
Det större felet är att boken saknar slut. Det framgår visserligen av baksidestexten (vem läser den?) att den är del ett av en serie om två, men det hjälper inte. Jag vill ha ett slut i en bok. Jovisst, en sorts slut är det, men inte egentligen. Trots denna otillfredsställande ände blir det: läs absolut.
Kristina Ohlsson har skrivit flera läsvärda böcker. Hon arbetade tidigare på Försvarshögskolan, Säpo och anti-terror- och säkerhetsorganisationen OSSE (OSCE).
