Maria är en ensamstående mamma. Hon har en son, Vincent, som har downs syndrom. Samir är fransman, med familjerötter i Marocko. Han var gift med en svenska i Frankrike, och hade två små döttrar. Men mamma och ena dottern omkom i en våldsam bilolycka. Så nu är han ensamstående och har flyttat till Sverige med sin andra dotter Yasmin, framför allt för att komma bort från allt tragiskt som hände i Frankrike. På en fest träffas Maria och Samir och förälskelsen är omedelbar. Det blir snart en nybildad familj med två barn, varsitt bonusbarn, Vincent och Yasmin. Fast Yasmin har lite svårt att komma till rätta i sitt nya hemland och sin nya familj.
En natt försvinner Yasmin. Någon har hittat hennes stövlar stående vid ett brant stup ner till havet. Där finns också blodspår och vad som ser ut som en avskedslapp. Men trots intensivt sökande så hittar man ingen kropp. Är hon död? Tagit sitt eget liv? Eller mördad? Eller har hon rymt? Det finns inga andra spår än hennes stövlar.
”Alla ljuger” är skriven av Camilla Grebe, en författare med runt femton böcker bakom sig. Det är onekligen en finurligt hopsnickrad historia om en familj och dess grannar och om hur ingen någonsin är riktigt ärlig (”alla ljuger”).
Det är också en kriminalroman i klassiskt svenskt snitt.
Och det är just det som är problemet.
Dessvärre kommer ”Alla ljuger” att få stå lite som representant för mycket av det som gör att jag blir mer och mer obenägen att läsa svenska deckare. Det är förvisso en bok där man undrar hur det ska gå – även om man nog kunde ha sina aningar ganska tidigt – så man läser sida efter sida. Och det visar sig vara mycket mer komplicerat än vad i alla fall jag anade. Död? Mördad? Försvunnen? Rymt?…
Men boken är egentligen inte särskilt spännande. Det är ju synd därför ett av huvudelementen i en deckare är att den är spännande och att historien drivs fram av just spänningen. ”Alla ljuger” är mer en bok om historien om en trasig familj och om personerna i och omkring den. Det är en bok som när jag läst färdigt så kändes det snarast skönt att det var slut, men det var alls ingen glädje i att avsluta boken. Snarare sorg och tristess. Lite av ”äntligen slut på eländet”.
Därför att boken är inte särskilt mycket av en spänningsroman utan mer ett persongalleri fyllt av dysfunktionella personer. Alla ljuger, som sagt. Inte en bra början. Men sen har vi hustrumisshandel, drogmissbruk, främlingshat och rasism, ångest, barnmisshandel, otrohet, kvinnomisshandel, sexmissbruk, personer som inte tror att de duger, ondska, ångest (igen), brutalitet och så vidare. Allt kläms in på de få sidorna i boken. Som det med viss självinsikt står i slutet av boken, ”Så många liv har gått förlorade eller blivit förstörda, så många människor har påverkats”. Jovisst.
Men jag läser inte deckare för att bli deprimerad och tungsint. Och allt för många svenska ”deckare” är sådana. Tragiska persongallerier staplade på varandra utan särskilt mycket ”spänning”. Denna är inte den värsta, jag har läst långt värre, så den får bara bli ett emblem för en kategori svenska ”spännings”-romaner. Den är för all del hyfsat läsvärd (som du kan notera på ”poängen”). Men sååå dyster och ger mig ingen längtan att läsa mer av författaren. Det är väl ett starkt tecken i sig?
Varför måste det vara så mycket elände i svenska deckare?
Camilla Grebe är uppenbarligen en hyllad författare i Sverige så det måsta vara många som gillar denna psykologiska misär. Men varför?
(ISBN 978-91-46-23927-7)
