Polisen blir kallad till en stuga ute på landet utanför en liten finsk landsortsstad. Där pågår en fyllefest, har pågått i några dagar. En död man ligger på golvet. Han har blivit knivskuren bakifrån. En av festdeltagarna hade rusat därifrån innan polisen kom dit men polisen hittar honom efter lite letande under en gran i skogen. Han är förvisso blodig men säger sig inte veta något om mordet. Ja, han var där, men att han skulle knivhuggit någon minns han inte. Alla de andra fyllbultarna i stugan är också så berusade att de inte vet något om det som hänt.
Mannen häktas förstås som misstänkt och kommissarie Jari Paloviitas avdelning blir den som får ta han om fallet, framför allt hans underordnade den träige ”Oxen” Oksman och hans kollega Linda.
Paloviita inser snabbt att den misstänkte mördaren i själva verket är hans barndomsvän Antti. Som barn var de som ler och långhalm, oskiljaktiga. Men sedan hände livet och den ene blev polis och den andre småskurk och alkoholist. Till dess att deras vägar åter igen korsas i polishuset.
Blodsbröder av Arttu Tuominen utspelar sig i två tidsskeden. Den ena historien är nutid, med knivmordet som hänt i stugan, som polisen utreder. Den andra är Jaris och Anttis barndom och uppväxt. Kärnan i boken är egentligen frågan om hur långt lojalitet, heder, skuld och ansvar sträcker sig. Hur långt kan man gå?
Det är en fråga som ställs på ett briljant och fyndigt sätt med bokens två historier. Författaren har en stor talang med levande personbeskrivningar och ett bra och lättflytande språk. Fast boken tappar en del fokus – för mig – på grund av de allt för många underliga eller snarare dysfunktionella personerna, allt för många på ett och samma ställe. Man har viss förståelse för pappan som på tio år inte haft någon som helst kontakt med sin son, som blev mördad, vilket pappan inte verkar sörja alls. Men om man sedan staplar på det en alkoholiserad polis, en manisk polis som bara klarar livet genom sina absurda rutiner (t.ex. at alltid tvätta händerna fem gånger), en polis som lever i ett helt förfallet och förfalskat äktenskap (tre olika poliser alltså), en osannolikt grym fjortonårig mobbare, en förälder som agar sitt barn och slår sin hustru, och så vidare, så blir det lite för mycket konstiga personer, grymhet och dysfunktionalitet för att kännas riktigt bra.
Historien är alltså bra skriven och frågeställningen intressant, men iscensättningen lämnar lite att önska. Kanske är det jag som är lite för trött på alla dessa nordiska romaner befolkade med konstiga och dystra personer. Men nog var den läsvärd.
(ISBN 978-91-8018-438-0)
