Mycket extra allt, men inte nog med driv — Den falska profeten, av Håkan Östlundh | deckarrecension

Den falska profeten, av Håkan Östlundh

Elias har opererats för en (ofarlig) hjärntumör. I samband med operationen har han fått ett nytt ansikte, med en plastikoperation. Tack vare det rekryteras han av en mystisk superhemligt svensk polisorganisation för att hjälpa till att utreda ett fall av korruption och illegal vapenhandel, orkestrerat av den svenska mångmiljardären Erik Hands.

Hands misstänks ligga bakom mordet på Elias pappa, och Elias vill se till att han hålls ansvarig. Därför infiltrerar Elias Hands familj under en ny identitet, Tom White, och med sitt nya ansikte.

”Den falska profeten” är andra delen i Håkan Östlundhs trilogi om Profeten, Elias Ferreira Krantz.  Den första hette ”Profetens vinter”. Det är en deckare (även om det inte egentligen finns någon ”detektiv”, så spänningsroman, om du föredrar) som har ”allt” och dessutom extra allt.

Det är som om författaren hade gjort upp en lista med det som ska finnas med för att göra en deckare spännande, och sedan bestämt sig för att dubblera det. Spioner och kontraspioner, kärlek och mord, explosioner och flygkatastrofer, poliser, hemliga poliser och ännu hemligare poliser, mördare och kontraktsmördare, korrupta politiker och ministrar, omåttligt rika som är lika ondskefulla (eller enfaldiga) som rika, och så vidare.

Visst är den underhållande och spännande. Visst blir man nyfiken på vad som ska hända. Men det där extra saknas. Det där som gör att man inte kan lägga ifrån sig boken finns inte där. Det finns inte tillräckligt mycket som driver historien framåt. Det är mycket spektakulära effekter, men inte tillräckligt mycket som skapar nyfikenhet om vad som ska hända härnäst. Det bästa tecknet på det är kanske att när sista sidan var vänd så kändes det skönt att få lägga ifrån sig den och börja på något annat.

Men visst, nu har jag läst två så det blir säkert den tredje. Sedan är det ju så att jag har en inbyggd motvilja mot de (författare) som känner sig tvingade att skriva trilogier, i synnerhet när inte varje bok fungerar självständig, och det gör inte denna. Man måste ha läst föregående del.

Men det blir nog i alla fall: läs. Det är skönt att slippa de vanliga temana med deprimerade poliser som inte hinner utreda morden därför att barnen måste hämtas på dagis.

(ISBN: 9789177952992)

Deckarbloggens stjärnor:
3/5

Dela denna recension:

Deckarbloggen på Facebook:

Dela detta:

Deckarbloggen på Facebook:

Den falska profeten, av Håkan Östlundh
Den falska profeten, av Håkan Östlundh

Skribent:

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Uppföljning:

Skicka mig ett mail när det kommer en ny kommentar. Du kan också prenumerera på kommentarer utan att själv skriva en kommentar.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Annat som kanske kan intressera dig