Det är onekligen mörkt. Det är vinter i nordligaste Sverige. Precis i hörnet där Sverige, Finland och Norge möts. Melker Grundström är tillförordnad kommissarie, en främling från ”södern” (dock mycket längre norrut än de flesta av oss varit). I en mörk fjällstuga där han tar skydd mot en snöstorm hittar en tjuvjagande same en hög med genomfrusna vedklampar. Men det är faktiskt inte ved. Det är en styckad människa vars likdelar frusit och liknar ved, och överst på traven tronar huvudet.
Resten av boken är inte alls så skräckinjagande som den bilden är, det är alls inget frossande i hemskheter. Det är istället en fascinerande bok där brottet och deckarhistorien nästan kommer i bakgrunden bakom beskrivningen av människorna, kulturen och samhället. En ung och framgångsrik kvinna som varit en skicklig åklagare långt söderut tar över efter sin farmor som huvudman i familjens renägande. Hur fungerar det? Hur kan människor leva i ett land där man inte ser ens aningen av dagsljus mer än en kort stund runt tolvslaget? Där man i nästan vilket ögonblick som helst kan överväldigas av en snöstorm som tvinga en att ta skydd tills den drivit förbi nästa morgon. Hur präglas livet och människorna av en sådan miljö? Och inte minst vem är den döde, nu när det visar sig att han fortfarande lever i allsköns välmåga.
Lars Pettersson är författare och filmare. ”När det är som kallast bor han i Kautokeino i Nordnorge, resten av tiden utanför Lindesberg”, så uppenbarligen är detta ett land som han älskar en miljö som han trivs i. Det kan man förstå i det sätt som han beskriver det i boken, med en fascination och beundran för de människor som lever här. Deckarhistorien är nästan en bisak, men det gör inget. Boken är härligt välskriven och fängslande. Hur kan man leva så här? Och dö, förstås. (ISBN 9789170379130)
