En kvinna hittas död på sin 60-årsdag. Hon hade tagit livet av sig, tveklöst. Det är lika klart varför: trettio år tidigare hade hon råkat passera utanför en bilverkstad med sin då tre år gamla son i en barnvagn. Precis när de passerar exploderar bilverkstaden. Sonen dör men kvinnan överlever. I trettio år har hon levt med sin sorg, sedan tog det slut. Explosionen fick aldrig någon tillfredsställande förklaring. Det verkade inte vara något uppsåtligt även om det var en del oförklarligt. Bland annat en hög med koksalt som man hittade utanför verkstaden. Men polisen kunde inte annat än att bedöma det som en olycka.
När Carl Mørk, chef för avdelning Q, avdelningen för olösta fall, ombeds ta en ny titt så visar det sig att det under åren funnits flera fall av olyckor som resulterat i dödsfall och där det funnits en liten hög salt (natriumklorid, NaCl) vid offret. Är det verkligen olyckor? Och varför finns saltet där?
Natriumklorid är nionde boken av Jussi Adler-Olsen om polismannen Carl Mørk med sina medarbetare Rose, Assad och Gordon. Adler-Olsen är förvisso en talangfylld författare, hans stora succé är ett bevis på det. Och den här boken är tack och lov bättre än hans förra, Offer 2117.
Men om man riktigt ska uppskatta denna bok så ska man nog vara förtjust i deckarburlesk (en motsatt genre till noir?) och ansträngt konstruerade dialoger. Och likaså fantasifullt konstruerade skurkhistorier som man också har svårt att ta på allvar. Kan man kalla det syjuntsligan? Så personligen tycker jag att det börjar bli lite tröttsamt med denna typ av deckarbuskis. Känner ingen stor längtan efter fler Avdelning Q. Läs knappt.
(ISBN 978-91-0-080160-1)
