Agnes Eriksson bor i en lite stad på Västkusten. Det regnar och blåser nästan jämt. En kväll strax efter sex går hon ner till bryggan för att se till att familjens båt ligger stadigt förtöjd. Hon kommer aldrig hem. Utredningen av försvinnandet leds av kriminalinspektör Maria Martinsson.
Samtidigt har en stockholmare anlänt i grannbyn. August Strindberg. Jodå. Han har bestämt sig för att lämna sitt tidigare liv som (mycket framgångsrik) penningförvaltare i Stockholm och istället slå sig ner på västkusten och öppna en butik för begagnade prylar (”second hand”-butik som det tydligen heter på svenska, om det ska låta fint). Han köper en lokal för sin butik, som råkar vara en nedlagd begravningsbyrå. Och han hyr ett stort och charmigt gammalt hus att bo i.
August Strindbergs hus är dock lokalt känt som ”Fryshuset”. För trettio år sedan skedde nämligen ett mord där. Någon mördade en kvinna där, styckade henne och förvarade delarna i frysen i husets källare. Maken dömdes för brottet, men lokalt går ryktet att det kanske var någon annan.
Stormvakt är Kristina Ohlssons första bok i serien om August Strindberg och polisen Maria Martinsson. Hon har tidigare skrivit ett flertal böcker av varierande kvalitet. Stormvakt är egentligen inte vad jag skulle kalla en deckare. Det är snarare en märklig historia, eller flera märkliga historier som flätas ihop. Det är gott om dysfunktionella familjer i historien. Hustru och make som inte längre förstår varandra, nog inte förstått varandra på tio är. Mamman som är sjukligt buden till sin överintelligente som. Kvinnan som misshandlas av sin man men som vägrar att inse att det är ett problem som behöver lösas. Fördomsfulla föreställningar om vad som är lämpligt och inte lämpligt. Och så vidare. Mycket tristess och elände (som ofta i svenska deckare), som lätt gör en historia tråkig. Den här berättelsen klarar sig dock från detta.
Den är väl inte spännande på ett traditionellt sätt men ändå fängslande. Man undrar ”hur ska detta sluta?”. Och det bli nog inte som man trott. En sorglig historia där det kändes som att men ville säga ”men varför skulle det nödvändigtvis bli så?” Jo, på grund av bigotta, slutna och inskränkta sinnen. Som sagt, nog inte en riktig deckare, i min mening, men ändå läsvärd, men tveksamt om jag skyndar mig att läsa nästa August Strindbergbok. Det blir likväl ett läs. Varför den heter Stormvakt förstod jag aldrig.
(ISBN 978-91-37-50161-1)
