Psykologiskt, men inte som i psykologisk thriller — Selfies, av Jussi Adler-Olsen | deckarrecension

Selfies, av Jussi Adler-Olsen

Bakåtblickar till efterdyningarna av den danska nazismen. Ungdomars narcissistiska fokusering på självet. Tragisk barndom som kan förstöra ett helt liv. Ett socialtjänstsystem som inte klarar av att hjälpa de svaga… Jussi Adler-Olsens Selfies (2017) innehållet många komponenter som kan skapa mystik och spänning.

En kvinna mördas i en park och när man börjar gräva i det så visar det sig att mordet har många likheter med ett annat som skett många år tidigare. Flera unga kvinnor körs ihjäl av en bilist i berått mod.

Carl Mørck på danska polisens Avdelning Q tar tag i detta mysterium, tillsammans med hans mystiske assistent Assad. Samtidigt försvinner hans andra minst lika mystiska assistent Rosie oförklarligt.

Det här kapitlet i serien av böcker om den odräglige Carl Mørck är förvisso läsvärd och underhållande, men den hör inte till mina favoriter. Har Adler-Olsen drabbats av samma syndrom som många andra serieförfattare, det går slentrian i texten och för att kompensera blir det överdrivna effekter, överdrivet både i kvasi-komik och i psykologiskt kvasi-djup.

Det blir ett knappt läs.

Deckarbloggens stjärnor:
2/5

Dela denna recension:

Deckarbloggen på Facebook:

Dela detta:

Deckarbloggen på Facebook:

Selfies, av Jussi Adler-Olsen
Selfies, av Jussi Adler-Olsen