En man hittats död i sitt hem. Kroppen är nästan mumifierad. Han har varit död i fyra månader. Allt tyder på att han helt enkelt dött en kväll när han satt och tittade på teve. Men han levde ett mycket ensamt liv så ingen upptäckte honom eller saknade honom under all denna tid.
Line Wisting, journalist på en dagstidning, bestämmer sig för att skriva en artikel om det, om hur det finns människor som lever i ensamhet, som ingen ser, och som ingen saknar när de försvinner.
Polisen som fick ta hand om fallet med den döde mannen råkar vara både granne till den döde och far till Line, William Wisting. Men dödsfallet arkiveras snabbt som naturligt.
Strax därefter hittar polisen en annan man död. I det här fallet är det ingen tvekan om att det är mord. Mannen ligger dold under en gran i skogen. Men även den här mannen har legat död en lång tid. Det visar sig att mannen antagligen är amerikan och har kommit till Norge för att leta efter en sedan länge försvunnen seriemördare, The Interstate Strangler.
Han försvann spårlöst för många år sedan när FBI började få upp spåret efter honom. Är han nu i Norge? Eller Sverige?
Allt efter som att Line forskar mer och mer i den ensamme mannen börjar hon tycka att det är något konstigt med det hela. Och visst, det är något märkligt. Har de två dödsfallen kanske några kopplingar?
Jørn Lier Horst är en ny upptäckt. Ytterligare en av alla framgångsrika norska deckarförfattare. Han har bl a arbetat som utredare vid polisen, vilket kanske bidrar till verklighetsanknytningen. Grottmannen är hans andra bok.
Det är en välskriven bok med ett språk som flyter bra, en livfull dialog och personer med karaktär. En lyckad deckare. Historien är intressant och underfundig.
Men ändå nöjer jag mig med ”läs” eller kanske till och med ”läs plus” om det nu funnes. Det blir så eftersom boken saknar några element som annars kunde tagit den upp i toppkategorin. Även om historien i sig är intressant och finurlig så saknar den, i alla fall fram tills att man kommit igenom drygt hälften, tempo och spänning. Man läser den med glädje, men den höll mig inte vaken till tre på natten. Den är också lite förutsägbar, framför allt i upplösningen. Vissa (andra) böcker vänds upp och ner med oväntade utvecklingar, som kittlar läsaren ända in till sista sidan. Inte denna.
Trots dessa små svagheter är det alltså en förnämligt läsbar bok: läs (plus).
