Sean Duffy är katolik. Han är också polis i den mycket protestantiska nordirländska poliskåren. Under de s.k. ”Troubles”, det vill säga när det i praktiken var inbördeskrig i Nordirland och Belfast. Han är en mycket skicklig mordutredare så han har lyckats hålla sig kvar och till och med blivit mycket uppskattad av både poliskåren i Nordirland liksom brittiska spiontjänsten och många andra. Inte minst sina protestantiska kollegor på gatan där han bor. Men många katoliker, inte minst IRA, ser honom i alla fall delvis som en förrädare även om förhållandet är ett av viss ömsesidig respekt. Likväl kontrollerar han varje morgon fall någon har apterat en kvicksilverbomb under hans bil.
Men nu har han en fru och en son. Och när till och med deras hem blir attackerat med granatkastare tycker Duffy att det räcker. Kanske är det bättre att ge sig iväg och slå sig ner någon annan stans. Inte för långt, så det blir Skottland. Bara två och en halv timmes färjeresa. Så de allra första dagarna av det nya årtiondet flyttar han och familjen.
Efter sin långa och framgångsrika karriär inom RUC, nordirländska polisen, Royal Ulster Constabulary, har han dessutom fått ett förmånligt erbjudande att fortsätta att arbeta på deltid som konsult åt RUC, eller mer precist Carrickfergus CID. Carrickfergus är den lilla staden strax utanför Belfast, snarare en förort, där Duffy är polis, och CID är Criminal Investigation Division, kriminalpolisen. Men innan det hinner komma i kraft dyker det upp ett litet fall om en försvunnen person. Det är en ung kvinnlig romer, nomad, vad man för kallade zigenare. Hon har försvunnit spårlöst från det mobila läger där hon bor med sin mamma och syskon i utkanten av Carrickfergus. I en pub i närheten har man emellanåt sett henne i rollen av ”sällskap” till äldre herrar.
Vem bryr sig egentligen om en försvunnen zigenerska som antagligen blev osams med en av sina kunder? Det är ju ingen som kommer att sakna henne, utom hennes mamma förstås. De flesta i polisen rycker på axlarna och andra också, utom hennes mamma. Men Sean Duffy bryr sig. Lika mycket som han bryr sig om alla andra. En är lika mycket värd som en annan. När man sedan hittar hennes bil nedkörd i en flod, tom visserligen, verkar det klappat och klart, säkerligen en drunkningsolycka på grund av för mycket alkohol. Fast Duffy är inte övertygad.
The Detective Up Late är nästa etapp i Adrian McKintys fantastiska serie om den nordirländska polisen Sean Duffy. Det är, som vanligt, en utomordentligt läsvärd bok. Det är en kriminalhistoria (och socialhistoria) med många oväntade svängar och inte minst ett briljant slut. Ett sånt som gör att man tänker, ”nu lyckades han igen, författaren!”
Men det är också, som vanligt i Adrian McKintys böcker, ett mycket fascinerande fönster till 70-, 80- och 90-talens tragiska religiösa och politiska våldsamheter på grund av fanatiker (på alla sidor), en situation som är svår att förstå. Hur kunde vi ha ett inbördeskrig in på knutarna i Europa? McKinty speglar det samhället briljant och mycket i hans böcker refererar till verkliga händelser, verkliga personer, verkliga våldsamheter (mer i de andra än i The Detective Up Late dock). Samtidigt belyser det en fanatism som man hade trott eller hoppats hade ebbat ut, men som idag verkar vara på väg tillbaks, i den främlingsfientlighet och ”de onda med annan kultur som invaderar oss” som kommit tillbaks både i Sverige, USA och andra länder. En mycket läsvärd bok av flera orsaker.
(ISBN 978-1-5047-6263-2)
